Att finnas utan att leva

 Tänkte skriva av mig och rikta mig utåt, för er som känner mig och för er som känner någon annan med depression, ångest eller ätstörning. 
 
Många känner mig som en målmedveten ryttare på elitnivå med min ponny i hästvärlden, många vet om mitt förflutna, många vet om vad som händer nu. Jag måste medge att jag har haft väldigt svårt att acceptera det förut och nu. Tänkte börja med åren tillbaka.. Min ätstörning började 2011, fick diagnosen anorexia då jag blev inlagd på sjukhus i december efter ett halvårs plågande mot min kropp, låg jag kvar på sjukhuset i två dygn, gick på möten efter möten, fick sluta skolan i 2-3 månader och vara hemma med pappa som såg till att jag åt och att jag fick rutiner igen. Den den enda människan jag orkade umgås med i skolan ordentligt, var min skolsyster Susanne. Ibland vännerna!  Blev sen utskriven från ätstörningsenheten sommaren 2012, då allt gick fort framåt.. intill för fort och jag lärde mig inte hantera mina tankar ordentligt. Mot hösten började jag prata med en psykolog som jag fick en känsla med/av att "det här kommer lösa sig nu, äntligen". Jag var väldigt nere till och från, men mestadels glad. Jag sa alltid till mig själv och andra att jag inte visste vad som gjorde mig nere, blockade totalt att det var maten men vet att det var ett stort problem fortfarande. Trots bra hjälp, så ville jag inte.. Eller hjärnspökena sa att jag inte orkade, att det var värdelöst. Jag fick jag antidepressiva som skulle hjälpa mig på traven, men som sagt så slutade jag att gå dit och tabletterna bara låg där i sin förpackning. Tog dom ibland, men inte ens en karta gick åt. Ingen höll koll & huvet trodde inte på dom. Jag gick i skolan, träffade nya vänner och höll på med mina hästar. Det fanns dock något som sabbade mitt mående. Vad? Jag bodde då hos min pappa och vi hade världens bästa relation, jag hade hästarna hemma, tävlingar och träningar gick bra.. Så vad var problemet? Jag fick svårt med maten och där är en anledning. Det höll jag hemligt, jag orkade inte mera sjukhus och mera uppvaktning.
 
Mot sommaren 2013 sålde vi gården och flyttade till en gårdslägenhet med stall. Det kändes rätt så bra och det var som en nystart för mig. Tänkte att "äntligen kan jag börja om, slippa allt och låtsas som inget har hänt". Tror ni att det var så lätt som det låter? Tyvärr, hamnade i exakt samma spår. Både med maten och med måendet. Var mer nedstämd nu än innan och mitt humör svajade ordentligt. Det gick sämre och sämre på tävlingarna, jag klandrade mig själv och ville ge upp.. Jag orkade knappt fortsätta med hästar, såg ingen framtid med ridsporten. Men alla hamnar i svackor, right? Jag fick upp motivationen och skulle inte ge upp. Hästarna är & var ju mitt liv. Mot hösten flyttade pappas tjej och barn in, vilket gjorde det trängre i lägenheten. Var dock inget problem än så länge, jag höll mig intill stallet och försökte att inte ta upp någon uppmärksamhet. Allt funkade bra! Jag köpte til och med min första egna häst. Jag var jättepositiv och glad, men alla tankar och dumma beslut tog snabbt över. Jag hade även fått utskrivet sömntabletter av läkaren efter ett återbesök som skulle hjälpa mig att sova, då jag hade problem med det. Tankarna slog mig, hit och dit.. Började äta till och från både sömntabletter och antidepressiva, de som jag hade kvar. Jag mådde riktigt dåligt, psykiskt. Jag tog 1, 2, 3.. Tankarna slog mig om och om igen att jag bara ville sova, jag orkade inte mer. När jag väl svalt dessa piller, alldeles för många, ångrade jag mig och grät tills jag somnade. Jag blev en levande zombie därefter, jag såg bara i dimma och mådde så himla dåligt. Detta gjorde jag om många gånger, tills pappa, vän & familjen fick stopp på det. Ångesten och nedstämdheten fanns där och gnagde hela tiden i huvet på mig, Vad skulle jag göra?
 
I december flyttade vi till en liten hästgård, ännu en ny kula. Nu skulle det bli bra.. Trodde jag, återigen. Samma visa, ätstörningen var hemsk och jag var så nedstämd. Jag fanns utan att leva. Min och pappas relation rann ut i sanden. Det var jag, ätstörningen och ångesten. Och hästarna såklart, det var min morot. Vänner hade jag med, en speciell som stöttade mig till tusen och som jag stöttade tillbaka när inte annat tog över mig, detsamma gällde pojkvännen som orkade stå ut.. Det är inte till alla som jag berättat detta till, utan det ni läst och läser kanske är helt nytt? Jag hade ingen diagnos vid den här tiden. Jag var frisk, men "tråkig, avvisande och jämt på dåligt humör".. Nej, jag var inte frisk. Maten, tankar, ångest, oro, nedstämd. Det gick runt i en ond cirkel, alltid var det något. Sommaren 2014 flyttade jag och mina hästar till en familj som jag känt rätt länge. Vi behövde komma bort efter omständigheterna hemma, det funkade helt enkelt inte längre.. Jag fick bra stöd hos dom, startade om igen och det höll i sig i någon vecka. Dock så kan personer se "tecken" på när man mår dåligt, oftast av erfarenhet av sig själv eller någon omkring sig. När skolan börjat och det gått några veckor hittade jag och mamma en lägenhet i Surahammar. Vi tog den och flytten skulle börjas mot hösten. Familjen jag bodde hos, hjälpte iallafall mig att kontakta en läkare som tog tag i detta direkt. Det gjorde mig glad, oroad och chockad.. Ska jag få riktig hjälp nu? Kommer det att gå denna gång?
 
För att lyckas, så måste man vilja och SJÄLVKLART ville jag vara gladare, men hade gett upp att det skulle gå. Alla var så trötta på mig, att jag var nere jämt. Jag drog mig undan, mestadels för det som brydde sig mest och de som stod mig närmast. Jag ville se en förändring på allt, det ville alla omkring mig. Läkaren gav mig ett test att skriva på, vi pratade och fick därefter ut antidepressiva åter igen då mina svar på testet resulterade i rätt dåliga "betyg". Han förklarade att det ska tas regelbundet varje dag för att det ska funka. Det ska trappas upp och ner försiktigt. Jag gjorde som han sa. Jag hade dock problem med maten till och från ändå, men när tabletterna gav verkan försvann det mer och mer. Jag blev en mycket gladare person, kunde glädjas åt andra och behövde inte gråta varje dag. Så är det än idag, jag är inte jättelycklig och svävar på moln jämt, jag låser heller inte in mig i ett mörkt rum och har dödsångest varje dag. Jag är en glad tjej, dock med tyngder. Jag är mitt emellan och jag är nöjd över den jag blivit idag. Har någon gång under denna tiden glömt att ta tabletterna under två dagar och blev genast den där personen som jag inte ville vara, igen. Tar de varje dag och litar på det! Depression är ju också att man har brist på ett ämne som medicin faktiskt kan hjälpa till att tillföra igen. Min och pappas relation är lagad idag och jag bor numera med min mamma och lillebror i en lägenhet med 4 katter och 3 hästar installade på ridskolan. Det finns alltid saker jag behöver jobba mer eller mindre på, men det tar sin tid. Låter inget gå för snabbt. Kanske kommer jag vara tvungen att äta dessa tabletter livet ut för att vara glad, kanske kommer jag kunna leva ett liv utan? Det är viktigt att veta att när jag umgås med andra människor som inte är min familj, så betyder det inte att jag känner mig bättre och vill börja umgås med massor av folk igen, utan att jag antingen försöker att inte vara en taskig kompis eller komma ur detta, om än försiktigt. När jag skriver att jag ska göra roliga saker, så betyder det inte att de blir genomförda överhuvudtaget, för i slutändan ångrar jag mig alltid ändå - ibland lyckas jag utföra det, ibland inte. Depressionen påverkar inte hela min individ medan mycket av det jag gör påverkades och kan påverkas än idag. Mest prestationsrelaterat så som att planera, besluta, ha många bollar i luften, vara effektiv, kontaktbar, social och framåtdrivande.
 
För en utåtstående person är det svårt att hantera personer med pyskiska problem. Jag har förlorat många vänner pga sjukdomarna jag har/haft för att de antingen inte vet hur de ska hantera det eller inte förstår vad problemet är. Det är inte lätt för någon, varken "offret" eller för de som ser på. Vad jag märkt med depressionen är att jag ville vara för mig själv mest, orkade inte prata med mina föräldrar eller vänner, slutade höra av mig, tappade intresset för hästarna samtidigt som det var min enda morot. Allt detta för att jag körde för hårt med mig själv från början. Jag prickar ibland in på punkterna ovanför, det kan alla göra utan att vara sjuk. Det handlar inte om att vara nere 1 vecka efter en händelse, det handlar om år och månader. Det är ett ständigt lidande för en själv och de omkring. Det är inte bara att slänga iväg sina tankar, sin ångest och nedstämdhet åt helvete, hur mycket man än önskar det.. Det tar sån jäkla lång tid att reparera allt!
Psykiska sjukdomar ljuger för en själv och för andra äckligt bra. Folk runt omkring behöver inte ha en aning egentligen vad som händer med en, därför behöver man oftast ta steget själv och be om hjälp, för det är inte en svaghet utan tvärtom. Det är det starkaste du kan göra. Jag har mina aningar om vad som kan ha startat upp alla mina problem, men det får tidslinjen framöver berätta för mig. Jag tyckte det var pinsamt i början, att ha en ätstörning och depression. Det var just att jag hade fått diagnoser. Sånt ska ju inte hända mig. Men det finns inget pinsamt med det. Du är en helt vanlig person, men med hjärnspöken som tar över dig helt. Du behöver hjälp för att få de att försvinna, det är inge konstigt med det. Och tro mig, ALLA kan hamna där, men ALLA kan även komma ur det psykiska som tär sönder dig.

Ni som har läst allt detta, tack! Det blir väldigt långt, det är mycket man vill ha sagt och det är svårt att veta vad man ska ha med. Jag hoppas ni tar vara på er själva och era nära, det ska jag göra. Tack fina vänner, familj och pojkvän för era peppningar. Och som sagt, om ni inte visste detta innan så kanske det är lättare att förstå nu. Jag har slutat skämmas för mina problem, för det är bara så det är just nu och det kommer gå över!
 
10
Anonym

❤ Älskar dig ❤ // faster

Svar: Och jag älskar dig världens bästa faster. Kramar! ❤
Yohanna Andersson

Ebba

så himla bra skrivet! Du är så stark⭐️

Svar: Åh, tack Ebba! Kram på dig.
Yohanna Andersson

Linda

Var stark , du är en underbar människa <3

Svar: Tack så mycket Linda. Kramar! <3
Yohanna Andersson

Anonym

Jag är så oerhört stolt över dig min älskade dotter ♡ Ditt mod att våga berätta om din kamp, din öppenhet och styrka, är en inspiration för alla. Du är fantastisk! Jag älskar dig ♡♡♡/ Mamma

Annika

Tack lilla vännen för du skrev så långt och utförligt.det var starkt gjort av dig vilket ger dig en stor puch framåt. Mina ögon tåras när jag tänker på den lilla glada tjejen, som inte alls var glad,en mästare på att dölja. Det är starkt av dig att skriva och klokt. Så vi andra förstår.kram kram kram/Annika Hedlund

Frida Eriksson

Bäst är du gumman o starkaste jag känt ❤️❤️

Emma

jätte bra skrivet, man känner igen sig ibland! Du är stark och även fast du är det så måste man få vara svag ibland också. Man orkar inte vara stark hela tiden!
DU ÄR STARK YOHANNA! <3

Anonym

Kram gumman❤️// Lise

Johan

Du skriver väldigt bra. Du sätter fingret på allting och du gör det med en öppenhet som du ska ha credd för. Kram.

Ingrid

Tack! Det här hjälpte mig.

Svar: Kram!
Yohanna Andrietta Andersson