Avdelning 94

Jag vill skriva av mig lite grann, just för att idag är en sån dag och jag vill "komma ut" med vart jag varit under en tid. Det kommer troligtvis mest bli massa svammel, kanske osammanhängande meningar. Kanske kan ni förstå ändå. Är tacksam för er som tar er igenom texten, men det är inget måste. Jag skriver för att jag verkligen vill och jag vet att jag inte är ensam om att vara som jag är, att känna eller ha känt så som jag gör. Jag vill skriva lite om mig och Avdelning 94, som är en Allmänpsykiatrisk avdelning på Västerås sjukhus.
 
Det är alltid 4-8 så kallade "skötare" och minst 1-2 läkare till hands/dag på avdelningen. Morgonen börjar med frukost och tabletter, Lunch, mellanmål, kvällsmat och kvällsfika. I samband med måltider brukar det oftast delas ut tabletter, till var och en. Mellan måltiderna brukar det oftast vara kortspel, det läggs pussel eller kollas tv. Det finns en liten uteplats med höga plankor för att man inte ska kunna ta sig ut. Det är alltid låst ut till den och man behöver be om lov för att ta luft. Vissa får inte ens vistas på den lilla uteplats som finns, beroende på vad du är klassad som. Det är även strikt att gå promenader på egen hand.. Hur länge, med vem och vart. Det är alltid låst och du kan inte ta dig någonstans utan lov. Det finns även ett rum som de som får lov att ha mobil, kan ladda då sladdar och liknande föremål inte är tillåtna att ha fritt. Du är instängd och du är låst till att göra saker du är van att göra.
 
Varför jag vet detta, är för att jag spenderade 3 veckor inne på avdelning 94 i somras. Jag var så dålig, att det var den enda chansen för mig. Jag hade inte klarat mig utanför vilket gjorde att läkarna tog beslutet om att tvångsinlägga mig. Att varje morgon vakna och känna sig svag och hopplös. Att tycka att det är en enorm prestation att ta sig ur sängen och möta ännu en mörk dag. Det finns inget att se fram mot, utan allt har en svart skugga och värst är det att bära känslan av att vara värdelös. I princip varje dag kände jag så innan jag hamnade på avdelning 94. 3 hela veckor där inne, varav 4 dagar utan att ens få ta luft på rastgården. Blev övervakad varje halvtimma och blev av med kläder som hade snörning, skor, även bh som hade band. Från ett fritt liv till att bli tvångsinlagd med okända människor, låsta dörrar och noll kontroll var så himla svårt för mig i början. Jag kunde inte prata, aptiten försvann, jag mådde så dåligt och tabletter sattes in på direkten mot depression, mot stress, sömn och ångest. Jag fick senare börja ta korta promenader 1 gång/dag med min "skötare" som man blev tilldelad under morgonen. Vilket därefter ledde till att jag fick ta längre promenader runt sjukhusområdet och därefter fick jag ta de promenaderna själv. Jag blev ändå rädd, för jag visste inte vart jag stod någonstans, jag visste inte vad jag skulle göra när jag skulle ta mina promenader själv. Så mycket tankar, som jag ännu inte lärt mig hantera än. Jag blev piggare där inne, kände inte av samma behov i mitt självskadebeteende, hade heller inte några mörkare tankar om livet. Men just att vara där 3 veckor, det är mycket men egentligen ingenting. Du kommer inte långt i hanteringen av ditt mående, men jag kan säga att det räddade livet på mig att ändå vara där. Att få in rutiner och inte få lika mycket tillgång till saker och ting som jag fick hemma. Jag är tacksam för att jag fick så stor hjälp, att jag lades in för jag var rädd för mig själv och vad jag tänkte på att göra. Vad jag gjorde min omgivning.
 
Som det är skrivet i tidigare inlägg, så är det bra mycket bättre idag. Men jag har mina psykiska problem. Jag har panikångest, jag har depression, jag har ett självskadebeteende. Jag mår inte bra. Jag har många i min omgivning som förstår mig, men jag har minst lika många som inte gör det vilket det kanske alltid kommer vara så. Jag är inte perfekt, jag tänker inte alltid klart och jag är en person som lätt får ångest och som lätt tar på mig saker. Men jag är inte ensam och jag vet att många känner som jag. Jag önskar att det bara vore enklare att hantera situationer, men det är en tuff väg att gå och jag har en lång bit kvar. Kanske kommer saker och ting bli lättare, kanske inte. Jag vet ändå att jag tagit mig de stegen framåt som jag gjort idag, men det är många kvar. Det är mycket jag har att lära mig, mycket jag måste hantera och förbättra. Jag är bara en person med tyngder som förhoppningsvis blir lättare med tiden. Men det är tyngder jag bärt på länge, jag kan tyvärr inte bara slänga mig av det. Jag försöker inte skylla bort mig på vad jag har för problem heller, men att leva mitt liv är tusen gånger svårare än för någon utan de psykiska tyngderna. Du som inte vet vad jag och många andra genomgår, förstår inte hur en sån liten sak som att ta buss istället för tåg, eller köpa något på affären utan att hamna i den stuationen och du bara tänker i flera minuter. Du vet knappt själv VAD du tänker på till slut, du vet inte varför men du bara gör det. Du hamnar sen i tankebanor som handlar om att ta den där bussen, eller att köpa den där mjölken på affären.. Sen känner du dig värdelös för att du bara inte kan välja, du kan inte bara ta ett beslut och låt dig acceptera det. Beslutsångest. I såna lägen vill man bara göra det lättaste man kan i detta läge för att få må bättre i några minuter, för att sedan få ännu värre ångest för du ärrat din kropp för livet. Det är sjukt. Det är läskigt. Du vet att det är så fel, men din hjärna säger annat när du är i det där läget. Det finns även de människor som inte tänker till och säger eller gör saker mot mig, som kan ge mig den sortens ångest att jag vill skada mig själv. De som vet hur jag fungerar, de som inte vet. Ibland glömmer folk bort att jag är den där personen som har problem, men så är det. Det kanske är den biten jag ska ta mig igenom för att bli starkare. Vad vet jag egentligen?
 
Jag har så många bra personer i min omgivning, som faktiskt vill mitt bästa och försöker allt för att förstå mig. Vilket inte alltid är lätt heller, det klandrar jag ingen för. Jag är medveten om att jag kan betee mig annorlunda ibland, säga saker jag inte menar, ta saker på fel sätt.. Det är fortfarande jag under den fasaden som folk kan se mig i, där de uppfattar mig som nästintill hemsk. Jag är inte hemsk, jag vill ingen något illa och jag försöker varje dag att kämpa för en förbättring hos mig själv. Inte bara som jag ser, utan som andra med ser, samtidigt som jag kämpar för att bli frisk. Det är inte lätt, men jag ska klara det med tiden och hjälpen jag får. Jag önskar ibland att det stod skrivet i pannan, så man slapp möta svårigheter varje dag. Att alla förstod vem man var och varför. Men så är inte läget och det är den här vägen jag och många fler får ta varje dag vi möter livet. Var uppmärksamma på personer i din omgivning, snälla. Att jag hamnade här jag är idag, det trodde ingen just för att jag har alltid varit glad och social. Men det finns ofta alltid något under ytan och jag vill inte vara tyst om vad som finns under min. Jag har accepterat mina tyngder i nuläget, men mina tyngder ska bli lättare att bära och jag hoppas att till slut bär jag inget alls. Jag får stöd av vänner, min familj och min pojkvän, vilket jag alltid kommer vara evigt tacksam för. Även tacksam för mina fyrbenta bästisar som får mig må bra, som ger mig frihet och glädje utan att säga något. Det är en stor trygghet för mig att vara bland dom. Utan dessa människor, utan mina djur skulle jag inte vara någon allsDet är svårigheter i livet jag och många andra möter och KOMMER möta varje dag, både lika och olika. Vissa har det lättare att lösa problem än andra, vissa kan ta hur mycket som helst. Jag är inte den som tycker något är lätt. Jag är den personen som kan tänka i flera timmar kan att få fram något bra av det, jag kämpar för ett bättre liv på ett eller annat sätt varje dag, för att må bättre och få min omgivning att trivas bättre med mig. En dag ska jag må bra!
1