But if we're strong enough to let it in, we're strong enough to let it go

"Självklart fanns det anledningar till att det blev som det blev, och visst var det mina misstag som startade allting. Ibland insåg jag inte ens misstagen jag gjorde. Jag insåg verkligen inte vad de skulle leda till.."
 
För att inleda lite kort, det är bara såhär det är och jag är trött. Jag lever med ångest, klumpen i halsen bara växer och sätter sig fast för att påminna att vad jag än gör eller säger så finns jag här, jag ger dig lite ångest VARSÅGOD. Men den där klumpen, vad gör den för nytta? Varför låter jag den ta över mig så snabbt, så lätt. Jag ger ångesten en plats i mitt liv som den inte förtjänar, för ofta och lätt. Jag har för mycket att göra egentligen, för många att bry mig om och ta hand om för att ge efter för den och bara låta den växa. Det är för mycket jag vill, för många drömmar & människor jag vill behålla i livet. Inga ursäkter, inga bortförklaringar. Ångesten har levt med mig så länge nu, kommer inte ihåg hur det är att vara utan den. Är det därför den finns där hela tiden? Är det jag som inte släpper taget om min ångest? Jag vet inte faktiskt, men jag vet att jag är trött på min ångest i detta nu. Och nej, det är ingen ursäkt min ångest, att jag gör misstag, men det går att undvika så mycket. Mina problem, min ångest det fråntar inte mig ansvaret över handlingar jag gör och har gjort, den ursäktar inte ett dugg egentligen när jag beter mig illa eller gör misstag, om löften bryts eller skadar mig själv eller någon annan. Det är jag som har makten och ansvar för de handlingar jag gör. Det är bara genom att ta ansvaret fullt ut som det kommer att kunna förändra att en handling sker. Jag felar stort, och jag har ingen ursäkt till det.
 
Det finns ingen som är perfekt, misstag det gör vi allihopa. Men för att inte lägga svart på vitt så vill jag ändå komma fram till att en person med ångest inte är som vilken person som helst. För så är det inte, det kan jag intyga. Att leva med ångest, det är som att leva i en helt annan värd. Allting är annorlunda. Man ser saker som inte andra gör, tankarna går runt tusen varv medan någon utan ångest kan ha det rätt så stillsamt och harmoniskt i huvudet, exempelvis blev tåget inställt och ni måste ta buss. Klarar du av förändringen? Det gör inte jag, trots att det "bara är att ta bussen" men det är inte så bara. Nej, alla med ångest drar jag inte över en kant. Men mycket av det jag skriver vet jag hör till kategorin relativt stort. Det är aldrig still för mig i huvudet, det slår bara runt och ofta hamnar slaget på en själv i slutändan oavsett när man "kommit fram till något bra beslut".. Det är inte många gånger bra ändå och du blir inte nöjd över besluten du tar. Nu är du där igen, nu låter du ångesten gro till sig för att du lät den. Dumma dig. Ångest ger ångest, allting går i en ond cirkel. Hur tar jag mig ut? Jag vet inte, men en dag ska jag hitta en väg ut härifrån. Jag vill bara vägra ångesten och alla dumma val som tar ifrån mig så mycket. Det får vara slut, det är nog nu. En väg ut från dåliga val som jag vet jag kan göra annorlunda och istället ta en väg som leder till rätt destination - Där jag mår bra och där jag ger min omgivning glädje och trygghet. Jag vägrar låta detta fortsätta ta så stor plats i mitt liv för det gör det och har gjort så länge, jag vägrar låta ångesten fortsätta leva genom mig. Jag klarar mig utan den, jag har alla de fina människorna vid mig som ger mig allt det där som inte ångesten ger. Och jag felar som vem som helst med eller utan ångest, men jag kan fela mindre. Jag lär mig. Fuck you ångest och alla misstag säger godnatt och sov för all tid, mer fokus på att rätta allt jag kan än att hålla kvar mig i något otryggt och fortsätta i samma felspår. Arg, ledsen och trött känner jag mest. Oklarhet i denna text? Jo kanske det, men det passar mig. Det är lite så jag är.