Psykisk ohälsa är inte allt jag är.

Från gammal text till lite nyare, från förr till nu. Jag är i ett läge nu där jag bara inte kan låta bli att inte dela med mig. Det är ju lite det åtminstone min blogg varit väldigt bra för, att läsa sånt som gärna tystats ner eller inte vågats prata om. Jag vet vad psykisk ohälsa kan göra med en, vilket gör att jag gärna skriver ut om min erfarenhet av det. Dels för att jag inte mår bra av att dölja saker för min omgivning, dels för att jag tror att vi måste våga prata mer om oss själva, om vad vi går igenom psykiskt och att det går att överleva det. Detta för att fler ska våga söka vård, våga öppna sig för sin omgivning och för att fler som har fått diagnoser men även de utan, ska ha framtidstro och känna livsglädje. Alla förtjänar det, oavsett diagnos eller inte, vad du går igenom eller har gått igenom. Jag delar ännu en gång ett av mina första inlägg om min historia, vilket jag sen skrivit till mer om vart jag står idag. En rätt lång text, med relativt kortfattade meningar om allt. Det tog emot lite att skriva detta, allt har jag inte fått med heller men väldigt mycket. Jag vet att många kan uppskatta det & är bra för en annan att se tillbaka på. Varsågod och läs;
________________________________
 
 
Min ätstörning började 2011 efter först och främst dålig självkänsla & annat som triggade igång tankar om vikt, kalorier, träning osv, därefter en dålig relation med psykisk misshandel som gjorde att jag slutade äta & lät bli att behålla något om jag väl åt. Jag fick diagnosen anorexia då jag blev inlagd på sjukhus efter ett nästan ett halvårs plågande mot min kropp, nere på 48kg och med puls samt hjärta som var nära på att ge upp. Jag låg kvar på sjukhuset i två dygn, därefter gick jag på möten efter möten som egentligen bara gick ut på att snacka om mat och kolla vikten varje gång. Jag fick sluta skolan i 2-3 månader och vara hemma med pappa som såg till att jag började äta och att jag fick igång matrutiner igen. Kom tillbaka till skolan lite smått mot slutet av 9:an för att göra det bästa jag kunde för att få mina slutbetyg. Skolan gjorde ett jäkla bra jobb och hjälpte mig så mycket de bara kunde för att jag skulle lyckas. Jag gick ut 9:an och fick besked om att jag kom in på gymnasiet med mina betyg, vilket gjorde saker och ting mycket lättare.
 
 
Jag blev utskriven från ätstörningsenheten sommaren 2012 strax efter jag slutat 9:an och anledningen var att jag 16 år gammal tyckte att jag var klar, att jag inte behövde hjälp. De släppte mig intill för fort och jag lärde mig inte hantera mina tankar ordentligt, utan lärde mig bara att äta med ångest. Mot hösten började jag prata med en psykolog som jag fick en känsla med/av att "det här kommer lösa sig nu, äntligen". Jag var väldigt nere till och från fortfarande precis som i min ätstörning, men mestadels var jag glad. Jag sa alltid till mig själv och andra att jag inte visste vad som gjorde mig nere, blockade totalt att det var maten men vet att det var ett stort problem. Något sa att jag inte orkade ta bussen till psykologen, att jag klarade mig själv, att den hjälpen jag fick var värdelös. Jag fick antidepressiva samt sömntabletter som skulle hjälpa mig må bra och sova. Jag slutade gå till psykologen strax därefter och tabletterna låg kvar i sin förpackning. Ingen höll koll (eller rättare sagt, trodde väl att jag tog dom) & jag trodde inte alls på tabletterna. Jag började på gymnasiet med en helt ny klass, nya människor och fanns ingen som visste om vem jag var egentligen och tänkte då att då måste ju allt släppa av sig självt. Vad fortsatte få dig att må dåligt då? Jag bodde då hos min pappa och vi hade världens bästa relation, jag hade hästarna hemma, tävlingar och träningar gick bra, jag köpte min egna lilla vovve. Vad var problemet? Jag fick svårt med maten åter igen, vilket jag höll hemligt, jag orkade inte mera sjukhus eller mer uppvaktning.
 
 
Mot sommaren 2013 sålde vi gården och flyttade till en gårdslägenhet med stall, dock gick jag kvar i samma skola då det inte var allt för långt bort. Det kändes rätt så bra och det var som en nystart för mig. Tänkte att "äntligen kan jag börja om, slippa allt och låtsas som inget har hänt". Tror ni att det var så lätt som jag fick det att låta? Tyvärr inte, jag hamnade i exakt samma spår på en gång. Både med maten och med måendet. Jag var mer nedstämd nu än innan fytten och mitt humör hoppade rejält. Det gick sämre på tävlingarna, jag klandrade mig själv att jag inte kunde rida längre och ville ge upp allt jag höll på med.. Jag orkade alltså knappt fortsätta med hästar, såg ingen framtid med ridsporten. Well, alla hamnar i svackor. Jag fick upp motivationen igen och skulle inte ge upp. Hästarna är & var ju mitt liv. Mot hösten flyttade pappas nu ex och barn in, vilket gjorde det trångt i lägenheten. Jag tyckte dock att det inte var ett problem. Höll mig intill stallet och försökte att inte ta upp någon uppmärksamhet. Jag var positiv och trodde jag var gladare, men alla tankar och dumma beslut tog snabbt över. Jag hade ännu en gång fått sömntabletter utskrivet av läkaren efter ett återbesök som skulle hjälpa mig att sova. Tankarna slog mig kort därefter, började äta till och från både sömntabletter och antidepressiva, de som jag hade kvar. Jag mådde otroligt dåligt och tog alldeles för många tabletter. Tankarna slog mig om och om igen att jag bara ville försvinna, jag orkade inte mer. Jag blev en levande zombie därefter, jag såg bara i dimma och mådde så himla dåligt. Detta gjorde jag om många gånger trots att jag visste hur dåligt det skulle få mig att må efteråt. Dåliga impulser. Min omgivning fick stopp på det efter att tabletterna togs bort från mig, då jag inte kunde hantera mängden. Jag började få upp motivationen lite och bestämde mig för att köpa min första helt egna storhäst. Det blev av och jag kunde inte vara lyckligare med en ny i familjen. Trodde jag att alla problem skulle försvinna så lätt?
 
 
I december flyttade vi till en liten hästgård, nu skulle det bli bra. Återigen, ätstörningen var hemsk och jag var så nedstämd. Jag fanns utan att leva. Hästarna var det som fick mig att orka med vardagen. Jag hade ingen diagnos vid den här tiden. Jag var "frisk" - Nej, jag var inte frisk. Maten, tankar, ångest, oro, nedstämd. Det gick runt i en ond cirkel, alltid var det något som satte stopp för mig att må bra. Sommaren 2014 flyttade jag och mina hästar till min extrafamilj som jag känt rätt länge. Vi behövde komma bort efter omständigheterna hemma, det funkade helt enkelt inte längre med familjen. Jag fick bra stöd hos min extrafamilj, startade om igen och det höll i sig i någon vecka. Dock så kan de flesta personer se "tecken" på när man mår dåligt, oftast av erfarenhet av sig själv eller någon omkring sig. De hjälpte mig att kontakta en läkare till slut. Skulle jag få riktig hjälp nu? Kommer det att gå denna gång?
 
 
För att lyckas, så måste man vilja och SJÄLVKLART ville jag vara gladare. Alla var så trötta på mig, minst jag själv. Jag drog mig undan, mestadels för det som brydde sig mest och de som stod mig närmast. Läkaren gav mig ett A4 papperstest att ringa in olika svar till olika frågor. Fick därefter ut antidepressiva åter igen då mina svar på testet resulterade positivt för djup depression och ångest. Läkaren förklarade att tabletterna ska tas regelbundet varje dag för att de ska funka. Det ska trappas upp och ner försiktigt, vilket jag tidigare inte lyssnat på. Jag gjorde som läkaren sa. Jag tyckte att jag själv blev en mycket gladare person, att jag kunde glädjas åt andra på ett annat sätt och uppskatta saker mer.
 
;Detta året siktade jag in mig på SM med min ponny Inter, vilket vi tog oss till och vann. Tillsammans vann vi Stil-SM 2014 i fälttävlan. Det var en av de sista tävlingarna vi gjorde tillsammans då jag funderade på att sälja honom efter, men blev istället att jag ville satsa hela nästa år ut med då jag fick tävla ponny upp tills jag fyllde 20.
 
 
Jag flyttade hem till min mamma hösten 2014 och stallade in mina då 3 hästar på ridskolan. Äntligen börjar jag landa. Eller? Med det nya året på vintern, så fick jag ett sms där det står att mina tre hästar hade rymt ur hagen men att de var infångade. Hann precis pusta ut när jag snabbt får ett till sms om att min Inter var halt. Jag som alltid haft tur med hästar var inte van ens med sårskador. Kort inpå så åkte vi till veterinär där de kom fram till att Inter fått en skada på gaffelbandet - 6 månaders vila. En motgång med den som får en på fötter är inte enkel att ta sig ur, men tänkte att vilar han så blir det bra sen. Valde att skicka tillbaka den unghästen som stod hos mig ett tag, för att få saker att hamna på plats igen. Ett halvår kvar i gymnasiet innan studenten skulle tas och det var det snabbaste, samtidigt segaste halvåret jag varit med om då jag hade noll motivation för skolan och var hemma väldigt mycket.
 
 
Jag tog studenten efter några intensiva veckor precis innan slutet. Skönt, men något som såklart var jobbigt att lämna bakom sig bara sådär. Strax efter studenten hamnade jag i en ganska djup svacka. Jag och familjen beslutade oss för att åka in till psykakuten för att få prata och få vidare hjälp. Jag fick prata ut om mina tankar och allt jag kände, sen fick jag komma in på ett rum med två läkare som ställde frågor och gjorde lättare hälsokontroller på mig. Utan att någon av oss hann tänka riktigt, var det bara ett plastband med mitt namn på som nu satt runt min arm. Läkaren förklarade att de nu la in mig på tvångsvård. Hur hände detta? Från att vara inställd på att åka hem strax till att nu vara en fara för en själv och andra, övervakning varje halvtimme och stängas in med okända människor. Allt kan hända, oavsett vem. Jag spenderade nästan tre veckor inne på avdelning 94. När jag väl kom ut sen, kändes det som en nystart allting och det var dags för återbesök med min Inter. Gaffelbandet hade läkt och jag skulle nu skritta honom i två veckor innan vi åkte tillbaka för en sista check. För mig kändes det bra, att äntligen få sitta på ryggen igen och kanske äntligen komma igång igen.
 
 
Här kommer det absolut jobbigaste jag kommer skriva idag. Vi åkte in på återbesöket efter de två veckorna, var fortfarande inte helt ren i gången och då magnetröntgades Inter. Efter en liten stund så ger veterinären oss klartecken på vad det är frågan om. Ringkota. Vilket innebär mer vila? Behandling? Nej, inte i det här fallet. Jag med kunskap noll förstår inte vad det är frågan om, och får då orden i hand att det var upp till mig hur jag nu ville göra. Jag gav mig ifrån frågan om han kommer bli bra och fick till svar att "han kommer aldrig mer kunna bli en tävlingshäst igen, han förblir till 99% halt men troligtvis utan att ha ont" Och fattar därefter. Mitt hjärta brast och det gör det igen. Jag skulle bestämma om min bästavän skulle fortsätta skrutta i en hage, med inte fullt fungerande gångarter och samtidigt ta ifrån honom det som gör honom lycklig eller låta honom gå vidare. Finns det ens ett enkelt val i detta? För mig var det allt annat än enkelt och jag visste inte om jag skulle klara av att släppa honom. Mitt i detta, hittade jag och pappa ett ställe ute på landet med stall bara över gärdet. Vi valde att ta med oss allting och flytta dit. Jag fick sen lov att fatta ett beslut om Inter och blev det minst egoitiska & det som gjorde allra ondast för mig. Jag trodde aldrig jag skulle kunna fortsätta med ridsporten efter Inter igen. Jag lät min bästavän gå vidare för ett liv som skulle göra han mer lycklig än det som skulle fortsätta begränsa honom. 
 
 
Det med Inter är något jag bearbetat länge nu, men känner inte att jag har lust att försöka släppa det. Han var den största biten i mitt liv och den stora biten försvann med honom. Jag har så mycket fint kvar här ändå, som min bebis Brun som faktiskt kom ut på sin första fälttävlan med mig för någon månad sen. Den lyckan var fin att känna igen. Vet att det kommer bli så bra med min lilla häst och när det blir motgångar så finns det någon som kan ge honom vägledning. Hur skulle jag någonsin klara mig utan hästarna, familjen eller mina vänner? Att jag står idag, är tack vare er. Ni är bäst!
________________________________
 
Och här är jag idag. Sitter i samma hus här ute på landet som jag senast flyttade till, har stallet över gärdet och bor här med pappa, lillebror, våra tre katter och min hund Charles-Ingvar. Att vara så långt ner i botten att man in i minsta detalj planerat hur man ska avsluta sitt liv till att ha mål och framtidsplaner men såklart med tyngder. Min psykiska ohälsa är långt ifrån borta och det finns så mycket kvar för mig att ta mig igenom. Att skriva allt detta och få upp som en tidskapsel är rätt sjukt, att tänka tillbaka till nu och faktiskt känna att ja, jag klarade det. Att trots lång bit kvar på vägen så står jag här idag och jag har överlevt allt detta, trots att jag många gånger gav upp och trodde att det var nära slutet. Och med detta skrivet så vet jag att du som känner igen dig i något av det jag skriver, faktiskt kommer överleva den där ångesten som lägger sig som en klump i halsen, du kommer överleva den där extra portionen mat för att det var gott, du kommer överleva den där jobbiga motgången du har just nu. Du klarar det och den psykiska ohälsa du har, definerar inte vad du är utan bara om vad du har i bagaget, som du en dag kommer kunna släppa lätt. Tankar är tankar, liksom känslor. Det är inte bara att skaka av sig allting. Det är en lång process, men du är aldrig ensam i att må som du gör, glöm aldrig det. Har du viljan att bli frisk, att bli bättre. Grattis. Du är redan halvvägs!

Fälttävlans debut.

Jag och Brun har denna helg genomfört vår första fälttävlan, vår DEBUT. Klart godkänt resultat och kan inte vara nöjdare över vår prestation. Dressyren visar vad vi har att jobba med, 54% vilket motsvarar cirkus 69 straff. En felfri hoppning och ett stopp i terrängen, i en kombination men hoppade därefter. Några tidsstraff men gjorde allt annat klockrent. Jag var för enggånsskull tiger och fick honom att lyssna & lita på mig. Fortfarande mycket för honom att kolla på och förstå, men det här gav oss båda en boost i rätt riktning! Vi gjorde detta och nu taggar vi till nästa säsong.
 

Can't explain all the ways you get me high

Tänkte att jag skulle rida idag men blev inte av alls, då jag insåg att Brun tappat en av sina framskor. Vilken tur i oturen att hovslagaren kommer imorgon! Drog mig hemåt och gjorde iordning kaffe och smoothie istället. Helt okej gott! Nu ska jag inte göra annat än att byta om och dra mig till gymmet, får se om jag hittar på min kompanjon där. Hade