Jag har panikångest.

Känslan av att ha panikångest skiljer sig lite från person till person. Du kan inte se en persons utsida och avgöra vad den har för tankar och inte, det som är psykiskt kan sitta så djupt att även ens närmsta inte behöver märka av det. När jag får panikångest, beror det oftast på att jag befinner mig i en situation som gör mig väldigt osäker, mina tankar tar lver, en miljö som jag inte trivs i, eller att jag tänker på en riktigt jobbig händelse som kan varit för 3 år sen eller för någon minut sedan. Även att någon liten sak eller uppgift blir otroligt svår. Jag kan få panikångest av något, som kan anses vara ingenting för någon annan men för mig är det istället hela världen. Det kan komma på mindre än 1 sekund och det kan krypa sig fram under 2 timmar. Jag kan ibland inte känna NÄR det är påväg. Men när jag får panikångest, då känner jag att jag vill fly från situationen, det känns omöjligt för mig att stanna kvar. Jag kan få som en stress- eller oroskänsla, jag kan få svårt att andas, att prata eller fokusera blicken och jag gråter väldigt, väldigt mycket. Jag har svårt att sova på natten, då jag tänker för mycket på problem och hur jag ska lösa dem.. Vilket leder till att jag kan ligga och grubbla i timmar.

Som sagt kan detta skilja sig mellan olika personer och det är också vanligt att känna sig yr, varm och svettig. De personer jag känner med panikångest, upplever likande som mig. Jag brukar oftast försöka ta mig ur situationen så snabbt jag kan, vilket leder till dåliga val om jag är ensam. Jag har haft självskadebeteende tidigare, som jag med den hjälp jag fått, klarat mig ifrån i ca 2 månader. En del hanterar sin ångest genom att skada sig själva på olika sätt, både psykiskt och fysiskt. Inga av dessa alternativ är bra sätt alls att hantera sin ångest genom, eftersom det inte lär oss att hantera känslan och få den att dämpas eller försvinna. Det sätter ärr för livet och skadar oss mer än hjälper oss. Även om det känns som en lätt utväg för stunden, kan det vara bra att jobba på att försöka möta sin ångest och bearbeta känslan. För efteråt ett dåligt val, så blir ångesten endast värre.

 

Men hur hanterar vi då ångest på bästa sätt?

Jag är ingen psykolog, jag vet inte vad som är rätt och fel. Men jag har av erfarenhet från andra och mig själv hittat sätt som gör det bättre, hur jobbigt det än är så är det i slutändan den bästa hanteringen av panikångest enligt mig att ta den svåraste och jobbigaste vägen, istället för den du tror är enklaste och bästa utvägen.

 

Stanna kvar i situationen. Ibland är det helt enkelt för svårt eller omöjligt (pratar nu om panikångest i en "bra" miljö, självklart ska du inte stanna i en situation om du blir mobbad, utsatt för våld eller liknande). Om det går, försök att stanna kvar i den jobbiga situationen, din ångest går över efter ett tag – det kan vara så att din hjärna eller kropp reagerar väldigt starkt på en situation som egentligen inte är så farlig. Det kan också bidra till att du inte lika lätt drabbas av ångest igen. Jag själv fungerar som så att det hjälper mig om jag har någon person jag står nära, bara håller om mig och säger åt mig att andas.. Tills det släpper. Får även hjälp av ångestdämpande medicin, som är viktigt för mig att ta då det hjälper till. Precis som de andra tabletter jag tar.

Låt dig distraheras. Det är skönt att lyssna på något tycker jag, till exempel en podcast eller musik. Det leder bort ens tankar en liten stund och kan få en att känna sig lugnare. Har du ett pussel i närheten, tänk inte ens bara ta fram det och fokusen läggs på att hitta den där biten du letar efter. Jag har aldrigt lagt ett pussel, tills för ca 2 månader sen. Det tog några dagar att lägga pusslet, men för varje gång den där känslan började krypa upp i halsgropen på mig så tog jag mig direkt till pusslet. Även ens innan jag hann känna panikångest, då lyckades den heller inte komma till mig.

Var aktiv. Jag kan ofta känna panikångest om jag är ensam eller inte har något att göra. Försök att hitta på något, även om det känns jobbigt att komma igång – det kommer kännas bättre. Ring en vän, gå ut och gör saker om du kan, baka något, måla något, städa hemma.. Det finns massor av saker du kan hitta på. Skriv upp på en lapp vad som kan tänkas göra och börja checka av så fort du inte får något att göra.

Skriv av dig. Det kan vara en riktigt skön och befriande övning att skriva. Du måste inte alls vara duktig på att formulera dig eller stava när du gör det, utan det är bara till för dig själv att se. Att inte behöva förklara dig för någon och du kan kasta det direkt efteråt om du vill. Men det kan vara riktigt skönt att bara skriva ned vad du känner, vilka tankar som finns i ditt huvud och liksom berätta för dig själv varför du mår dåligt. Det hjälper mig och det är en befrielse.

Berätta. Ångest är inget du behöver dölja eller skämmas för. Många har ångest och du är inte ensam. Försök att berätta för någon du känner dig trygg med hur du känner. Det kan vara en vän eller annan närstående eller en hjälplinje. Det kan kännas skönt att få dela med sig av känslorna, men du är aldrig heller tvungen. Det är ändå skönt att dina nära vet hur du kan känna, du behöver inte veta varför du känner så, utan bara vad som kan hjälpa dig i situationer. Eller kanske att de ger dig råd, att de hjälper dig att prova dg fram vad som känns bäst? Vissa tycker att det känns som att man är en börda för sina vänner, även jag har känt så och kan känna så ibland även nu.. Men jag vet att det är jag inte, DU är inte en börda. Det är det vänner finns till för, att finnas där när du själv blir osäker, när du mår dåligt. Det kan stärka relationen med, för det ger dem en signal om att de kan vända sig till dig när de behöver hjälp och att du är en person som öppnar upp dig och delar med dig av dig själv – det är fint!

Jag har panikångest och det gör mig inte till en dålig människa. Jag har otroligt fina vänner, en underbar familj och djur omkring mig som får mig att må bra - även i dem där situationer där panikångesten kryper sig fram. De hjälper mig allihopa att komma framåt i mitt mående, vilket ger mig kraft själv att fortsätta kämpa. De ger aldrig upp på mig, det vet jag. Och jag, precis som alla ni där ute, är aldrig ensam.

 

1