..

Sitter just nu med min målarbok och lyssnar musik. Tänkte bara dela med mig lite tankar och så, eftersom det inte blev så mycket skrivet igår efter jag var hos läkaren. Så får vi se hur mycket jag orkar skriva sen, och om i ett annat inlägg.

Ja, de där så kallade läkarna.. Blir så trött på den svenska vården överhuvudtaget. Har inte varit hos någon som sagt ett endaste vettigt ord, never ever. Hur kan det komma sig att man inte kan sköta sitt jobb och komma undan med det så lätt? Lathet och att låta bli att lyssna, bara antar att det är saker och ting som är fel och skriver ut recept till något du inte har, vilket jag fick. Det är irriterande och tröttsamt när man söker hjälp och i princip blir bortföst därifrån så snabbt som det bara går. Tragiskt. Det handlar om andra människors hälsa.
Ta tag i ert jobb eller så har ni ingenting där att göra.

Det är åtminstone det jag får lov att göra hädanefter, komma på benen igen och vara ifrån jobbet en stund. För mitt mående är inte bra och jag försöker hitta en lösning på vad det är för fel på mig, med min kropp. Den vill inte lika mycket som jag vill och egentligen orkar. Den har sagt ifrån ett tag nu, vilket sätter sig i psyket med att jag inte orkar göra saker och det gör mig otroligt deprimerad. För jag vill jobba, jag vill må bra, jag vill känna att jag lyckas. Just nu är det inte så. Jag ska få allting utrett och jag ska komma igen. Jag ska kunna ha mina svackor och motgångar, utan att jag känner att livet är meningslöst och låser in mig på rummet under täcket. Ska klara av utmaningar, ska tycka om mig själv, jag kommer att göra det en dag.

Under 4,5 snart 5 års tid har jag varit sjuk, fysiskt och psykiskt. Jag har på senaste fått gått igenom det värsta som kunnat hänt, motgång på motgång.
Men jag ger inte upp här. Jag har en bra grund med bra människor omkring mig, en bra bit på vägen med de som stöttar upp mig. Ska en dag kunna säga att jag är frisk, till 100% psykiskt. Bara inte idag.

When you are going through hell, keep on going.

Ni som känner mig, ni som läser bloggen vet att jag är öppen av mig. Jag väljer att vara öppen med min sjukdomshistoria, med mitt mående trots alla fördomar som finns kring psykiska diagnoser. Dels för att jag inte mår bra av att dölja saker för min omgivning, dels för att jag tror att vi måste våga prata mer om oss själva, om vad vi går igenom psykiskt och att det går att överleva det, att världen går inte under. Detta för att fler ska våga söka vård, våga öppna sig för sin omgivning och för att fler som har fått diagnoser men även de utan, ska ha framtidstro och känna livsglädje. Alla förtjänar det, oavsett diagnos eller inte, vad du går igenom eller har gått igenom. Du förtjänar att må bra och att vara lycklig. Vill även börja med att det jag skriver, det handlar inte bara om andras fel. Jag gör med misstag, jag är inte felfri.
 
Jag är en väldigt känsig person, det är jag. Och otroligt öppen av mig. Men att vara  öppen gör också att man blir så otroligt jävla bra på att ta vara på negativa energier. Ibland är jag alldeles slut i huvudet efter en dag bland människor, just för att min hjärna tar till sig varenda litet intryck. Det hade inte varit något problem om det inte vore så att jag var så fruktansvärt känslig. Och eftersom jag är en väldigt stark person utåt med en positivt stark energi, kan inte människor med en svag negativ energi, låta bli att försöka sätta sig över mig i ett desperat försök att känna sig själva bättre. Ondskan har ingen ålder och jag har råkat ut för illa behandling av både ungdomar och vuxna. Just för att jag är så känslig och så lätt tar åt mig av andras kritik. Jag behöver en stark bekräftelse från människor i min omgivning. Och inte som de flesta av er tror, att jag ber på mina bara knän om att stå i centrum, helt tvärtom. Jag ber om bekräftelse, en sån bekräftelse som handlar om vad du som person tycker/tänker om mig, att få det svart på vitt och inte leva i en lögn. De är DET jag är ute efter. Att säga som det är, på en gång och inte hålla något tillbaka. Sen vad du tycker om mig, det är ovärderligt så länge du säger vad du tycker. Jag har redan personer i min omgivning som får mig att må bra. Men ljug inte för mig. Låt mig inte leva i något jag tror är rätt. Som sagt, jag kan många gånger se dig ljuga, jag kan känna falskhet, men vad jag känner kan också spela mig ett spel. Låt inte mig eller någon annan leva i det. För varför ska man få personer man inte tycker om, låta de känna tvärtom? Ologiskt men tyvärr väldigt vanligt.
 
Efter sådana påhopp jag fått på senaste tiden, så blir det för mig ännu viktigare. Jag vet att någonstans inom mig att de som behandlat mig illa, gjort fel. Det måste vara så att de som gör detta, lider av någon sorts social störning (ett tillstånd då de lever i ett vakum, när bara du själv och dina egna värderingar existerar och du känner att lägga sig i andras liv, får dig att må bäst) ändå är det första jag gör, är att ta åt mig. Är det fel på mig? Gjorde jag fel? Kan jag inte? Och även om flera av mina närstående bekräftat och talat om för mig att det inte är jag som gjort fel, finns tankarna kvar i mitt huvud. Det är mitt största problem, för på grund av detta får det mig att göra saker som jag annars aldrig skulle ha en tanke på att göra, och det när jag är ensam och ingen finns där för att stoppa mig. För ord kan inte hjälpa mig många gånger, jag tror mer på agerande än ord.
 
När jag mår dåligt drar jag mig undan från mina närmsta, då när jag egentligen behöver dem mer än någonsin. Jag vill stänga in mig någonstans, stänga in mig helt i mig själv och älta händelser om och om igen tills min hjärna intalat mitt hjärta om att det hela egentligen bara var mitt fel och ingen annans. Inte speciellt snällt varken mot mig eller minst mina anhöriga, som står där och sträcker ut sin hand. Men jag kan inte nå den handen och många ger upp på mig halvvägs för att de inte orkar med mig eller inte vet hur de ska hantera mig. Det är då jag stannar kvar i mig själv, i att bara skälla ut mig själv, skada mig och inget kan stoppa mig för dessa åliga beslut. Jag vill inte klandra någon för att inte kunna förstå någons psykiska ohälsa, för det är svårt att många gånger förstå någon som ibland är ledsen över ingenting, men jag vill påpeka och nästan ställa ett krav på er där ute att man aldrig ska backa undan för när någon mår dåligt i sin omgivning. Att vad det än handlar om, om du själv skulle tagit åt dig, blivit ledsen eller inte, att faktiskt backa upp när en person i din omgivning mår dåligt. För det är så himla viktigt, att bry som om sina nära och agera på rätt sätt. Du behöver inte ha de rätta orden, men att finnas där för den som mår dåligt. DET är nyckeln till allt, till trygghet, till ch med för att överleva. Att visa att du bara finns där.

Sättet jag hanterar sorg på är förjävligt. Och jag jobbar med mig själv dagligen för att sluta anklaga mig själv då jag automatiskt tar avstånd från dem som jag älskar mest av allt på hela jorden. Från de som finns där och vill hjälpa mig på riktigt. Från de som egentligen betyder någonting. Jag vill kunna bjuda in dem, istället för att schasa bort dem. Jag vill kunna ta emot deras stöd. Jag vill kunna ta in deras ord, tro på dem när de säger att jag inte gjort något fel. Att jag är viktig. Att jag behövs. Jag är inte där ännu, men jag kan med stolthet säga ändå att jag ibland lyckats. Så jag är förhoppningsvis på god väg, för att en dag kunna se den människan som påstår sig kunna köra över mig i ögonen, le ock skaka på huvudet och säga :”Jag tycker synd om dig.” Sedan gå därifrån och må lika bra- om inte bättre efteråt. Jag kommer få massor med tid att öva. För överallt finns det människor som kommer försöka trycka ner mig.
 
Det är samma sak för dig, du som läser och som känner igen dig i min text.
Du kommer få massa tid att visa dem som behandlar dig dåligt, att de har fel. En dag kommer det vara du som ger dem det där leendet och går därifrån utan att känna något annat än stolthet över att DU klarat det. Jag tror på dig. Jag tror på oss. Sluta aldrig kämpa, hur du än mår, vilka diagnoser som än ställts, för det är bara DU som äger rätten om ditt mående. Ingen annan ska komma och berätta för dig hur du ska leva ditt liv. Ibland måste man vara stark själv, när ingen kan vara nära dig och stoppa dina åliga beslut. Men du är aldrig ensam. Aldrig ensam i att må som du gör. Jag finns här, dina vänner och familj. Ibland måste man rensa ut vissa människor ur sitt liv bara, ha kvar de som får dig att må bra och inte tvärtom. Det kommer bli lätt för dig som mår dåligt, att rensa ut människor. Det är då du får facit i hand, när du vet vilka som bryr sig om dig när du behöver det som mest. Vilka som är värdefulla.

En dag kommer du att nå ditt mål - Att vara lycklig, att kunna stå på sina egna ben! Och tillsvidare ska du inte glömma; Det är okej att må dåligt. Hur ska du annars kunna må bra?
Kärlek från mig till er, ni är minst lika viktiga som jag. En text full av meningar, men förhoppningsvis någon tankeställare och någon förståelse. Det är inte lätt att få allting att stämma eller höra ihop, men så är det med livet med.



2

But if we're strong enough to let it in, we're strong enough to let it go

"Självklart fanns det anledningar till att det blev som det blev, och visst var det mina misstag som startade allting. Ibland insåg jag inte ens misstagen jag gjorde. Jag insåg verkligen inte vad de skulle leda till.."
 
För att inleda lite kort, det är bara såhär det är och jag är trött. Jag lever med ångest, klumpen i halsen bara växer och sätter sig fast för att påminna att vad jag än gör eller säger så finns jag här, jag ger dig lite ångest VARSÅGOD. Men den där klumpen, vad gör den för nytta? Varför låter jag den ta över mig så snabbt, så lätt. Jag ger ångesten en plats i mitt liv som den inte förtjänar, för ofta och lätt. Jag har för mycket att göra egentligen, för många att bry mig om och ta hand om för att ge efter för den och bara låta den växa. Det är för mycket jag vill, för många drömmar & människor jag vill behålla i livet. Inga ursäkter, inga bortförklaringar. Ångesten har levt med mig så länge nu, kommer inte ihåg hur det är att vara utan den. Är det därför den finns där hela tiden? Är det jag som inte släpper taget om min ångest? Jag vet inte faktiskt, men jag vet att jag är trött på min ångest i detta nu. Och nej, det är ingen ursäkt min ångest, att jag gör misstag, men det går att undvika så mycket. Mina problem, min ångest det fråntar inte mig ansvaret över handlingar jag gör och har gjort, den ursäktar inte ett dugg egentligen när jag beter mig illa eller gör misstag, om löften bryts eller skadar mig själv eller någon annan. Det är jag som har makten och ansvar för de handlingar jag gör. Det är bara genom att ta ansvaret fullt ut som det kommer att kunna förändra att en handling sker. Jag felar stort, och jag har ingen ursäkt till det.
 
Det finns ingen som är perfekt, misstag det gör vi allihopa. Men för att inte lägga svart på vitt så vill jag ändå komma fram till att en person med ångest inte är som vilken person som helst. För så är det inte, det kan jag intyga. Att leva med ångest, det är som att leva i en helt annan värd. Allting är annorlunda. Man ser saker som inte andra gör, tankarna går runt tusen varv medan någon utan ångest kan ha det rätt så stillsamt och harmoniskt i huvudet, exempelvis blev tåget inställt och ni måste ta buss. Klarar du av förändringen? Det gör inte jag, trots att det "bara är att ta bussen" men det är inte så bara. Nej, alla med ångest drar jag inte över en kant. Men mycket av det jag skriver vet jag hör till kategorin relativt stort. Det är aldrig still för mig i huvudet, det slår bara runt och ofta hamnar slaget på en själv i slutändan oavsett när man "kommit fram till något bra beslut".. Det är inte många gånger bra ändå och du blir inte nöjd över besluten du tar. Nu är du där igen, nu låter du ångesten gro till sig för att du lät den. Dumma dig. Ångest ger ångest, allting går i en ond cirkel. Hur tar jag mig ut? Jag vet inte, men en dag ska jag hitta en väg ut härifrån. Jag vill bara vägra ångesten och alla dumma val som tar ifrån mig så mycket. Det får vara slut, det är nog nu. En väg ut från dåliga val som jag vet jag kan göra annorlunda och istället ta en väg som leder till rätt destination - Där jag mår bra och där jag ger min omgivning glädje och trygghet. Jag vägrar låta detta fortsätta ta så stor plats i mitt liv för det gör det och har gjort så länge, jag vägrar låta ångesten fortsätta leva genom mig. Jag klarar mig utan den, jag har alla de fina människorna vid mig som ger mig allt det där som inte ångesten ger. Och jag felar som vem som helst med eller utan ångest, men jag kan fela mindre. Jag lär mig. Fuck you ångest och alla misstag säger godnatt och sov för all tid, mer fokus på att rätta allt jag kan än att hålla kvar mig i något otryggt och fortsätta i samma felspår. Arg, ledsen och trött känner jag mest. Oklarhet i denna text? Jo kanske det, men det passar mig. Det är lite så jag är.